• / Nyheter
  • / Gästkrönika: Runt parkettbord och plaststolar

Gästkrönika: Runt parkettbord och plaststolar

Porträttbild på Adam Garneij. Adam ser allvarlig ut med ett par sköldpadsmönstrade glassögon.

Runt om i Sverige finns det oljeimpregnerade parkettbord, med obekväma, hårda plaststolar runt dem. Det är kanske de viktigaste borden som finns.

Ett fåtal har lyckan att få avnjuta välformade, bruna skinnfåtöljer i ståtliga rådhus från sekelskiftet. För de allra flesta av de tiotusentals förtroendevalda fritidspolitiker i Sverige är det ändock de hårda, obekväma plaststolarna som gäller. Det är i klassrum och oventilerade konferensrum på kommunhus som man träffas runt de oljeimpregnerade, överklottrade parkettborden. Det är där man samlas när man vill förändra något i vårt samhälle.
Ett barn som växt upp med en alkoholiserad pappa får en ny familj. En skola som gått med mångmiljonförlust läggs ned. Ett bostadskvarter med hundratals nya hyreslägeheter byggs. En klinik för kvinnor som könsstympats finansieras.

När jag pratar med utomstående om detta kan man inte förstå hur viktigt det här kan vara. På samma gång så känsligt det här är. Hur hårt människor arbetar och anstränger sig för att få en plast runt de här parkettborden. Hur hårt de som aldrig får chansen kan ta det. Hur mycket svett, blod och tårar som ligger i detta viktiga, komplexa med alldeles nödvändiga. Politiskt engagemang.
Jag hade gärna skrivit om alla de fantastiska kommun- och regionpolitiker som finns. Jag hade gärna skrivit om de centerpartister som dagligen arbetar för att bygga förskolor, rusta upp vägar, stötta lantbrukare och skapa arbetstillfällen.


Att en del av dem är unga. Att andra är gamla. Att en del varit med länge i partiet. Att andra är helt nya. Att de bor i torp ute på landsbygden där mörkets täcke sveper en tyst, tjock kolsvärta om nätterna. Att de bor i niovåningshus i storstäder där ljuset aldrig slocknar.
Men det kommer jag inte att göra.


När man talar om politiskt engagemang och förtroendevalda är det lätt att vi tittar på de som sitter på plaststolarna runt parkettborden. De som går ut i tidningen och berättar om hur stolta de är över att en ny klinik för kvinnor könsstympade nu äntligen ska byggas. De som tvingas försvara nedläggningen av byskolan inför hundratals besvikna lärare, elever och föräldrar. Bakom varje person som sitter på en plaststol, finns det dock tio som aldrig fick chansen.
Runt om i Sverige finns det centerpartister och andra förtroendevalda som brinner för sin kommun eller region. Som brinner för att få förbättra sitt samhälle och sin omgivning. Som gör sitt bästa varje dag för att stå emot de fördomar och det förakt som sprids om politiker. Runt om i Sverige finns det också mängder av hårt arbetande, driftiga och slitsamma personer som aldrig fick chansen. Aldrig fick chansen att göra allt detta. Aldrig fick chansen att bidra. Aldrig fick erfarenheten av att sitta tre och en halv timme oavbrutet på en hård, obekväm plaststol i ett högstadieklassrum. Aldrig fick en roll i kabarén.


Jag har mött dem, de finns. Jag önskar att jag kunde säga att det var ’’därför’’.
Att de var svåra personligheter och färgstarka personer. Att de var svåra att ha och göra med, det var därför de aldrig fick chansen.


Att de saknade erfarenheten och kompetensen. Att det helt enkelt fanns andra som var mer lämpliga, det var därför de aldrig fick möjligheten.

Att de inte bidragit nog till organisationen eller arbetet. Att de behövde knacka fler dörrar, lappa fler brevlådor och gå på fler medlesmöten. Det var därför de aldrig fick frågan.

Nuförtiden tänker jag ibland på det när jag ser en Facebookdelning av en söt och efterlängtad frukt efter den kommun- eller regionpolitiska processen. När jag tar del av all den förändring man som politiskt aktiv faktiskt kan genomföra. Tänker på de som inte fick chansen. Det gjorde jag inte förr.

Jag tänker på de som fått toppa kommunlistor, men trots efter ett framgångsval blivit nedpetade från ledarskapsroller. De unga centerpartister som av sin gruppledare blivit hotade att bli uteslutna, för att man tyckt olika i en enskild sakfråga. Jag tänker på äldre centerpartister som trots att man varit

oppositionsråd inte anses erfarna nog att bli kommunalråd. På de seniorer som får svaret att man inte tillhör ’’framtiden’’ och därför inte får några uppdrag. På de som varit med och lett valrörelser, men som hänvisas till arbetsgrupper när man vill vara med och leda folkrörelser.
Detta är knappast något unikt för Centerrörelsen. Tvärtom, i större partier verkar detta som något än mer förekommande. Något man får lära sig att hantera, som är en del av det politiska engagemanget. Jag mött många fantastiska ledare i Centerpartiet, som försöker säkerställa att alla får en plats för sitt engagemang oavsett vad man har för roll.



Och kanske blir man van efter ett par decenier. Vad vet jag.
Jag har vuxit upp i en stad där Centerpartiet har aldrig haft en naturlig plats. Bor man i Göteborg har Centerpartiet aldrig varit ett givet parti, även om det varit ett ganska givet parti för mig. När man varit engagerad i Centerpartiet i Göteborg så har antalet kommunala förtroendeuppdrag som legat i potten under en överskådlig tid varit exakt noll (0).

Denna erfarenhet av vad lite vi har, men vad många vi är - kan man å ena sidan tro gjort oss immuna från konflikter som rör förtroendeuppdrag och styrelseposter. Att vi förstått vikten av att i en anda av samförstånd solidariskt dela på de få ansvarsområden som givits oss till gagn. Att ge utrymme för att släppa fram nya ledare.

Det har vi verkligen till viss del lyckats med. Men vi har också haft folk som glömts bort. Folk som varit kunniga, hårt arbetande, slitsamma och flitiga. Vi har haft folk fulla av driftighet, ledarskap, kreativitet, nytänkande, politisk fingertoppskänsla och mängder av engagemang. Folk som vi tappat längs resan gång.

För som distriktsvalberedningen en gång, på många sätt sant, sade till mig.
- Engagemang räcker inte.


Och det är sant. Engagemang räcker verkligen inte. Frågan är bara om vi är så pass rika på det att vi också har råd att tacka nej. Frågan är inte att alla ska få vad de önskar, frågan är om vi som politisk rörelse att råd att glömma bort betydelsefullt engagemang. Frågan är vad som händer med en organisation som möter rösträkningar, smällda dörrar, ilskna pikar från talarstolen, bevikelse och gråt, och alltid någon som glömts bort stämma efter stämma. Det är något som etsat sig fast i mitt minne, inte minst av egna erfarenheter från mitt eget C-distrikt.

När jag nu i augusti lämnar min roll som sammankallande för CUF:s unga kommunala sektion, gör jag det med mängder av möten med CUF:are och centerpartister runt om i landet. Jag gör det med en insikt i hur rikt vår gröna, liberala och starka centerrörelse är. Rikt på människor av olika bakgrund, erfarenheter och egenskaper. Hur viktig roll vi har att spela politiskt, framförallt i kommuner och regioner.


Men jag kan inte göra det utan att också tänka på alla de som aldrig fick chansen. Aldrig fick möjligheten att uppleva tre och en halv timmes sammanträde på en obekväm, hård plaststol runt ett oljeimpregnerat parkettbord. Aldrig fick erfarenheten att känna på hur tufft vissa stunder kan vara, när man tvingas fatta impopulära beslut och möter invånarnas besvikelse. Aldrig fick previlegiet att känna stolthet över hur fantastiskt mycket bra saker man kan åstadkomma, att få klippa invigningsband eller ta nya spadtag. Detta är livets spel, en del vinner och andra förlorar. Det går igen, i allt.

Den här krönikan och det här året av arbete för UKS, CUF och Centerrörelsen tillägnas dig som aldrig fick chansen. Som gick in med tvåhundranitto procent i engagemang. Med tjugotvå timmar varje vecka, förberedda att läggas ned på de idéer och den politik du tror på. Till dig som hade kompetensen, erfarenheten och dugligheten med aldrig fick chansen.

Jag vill tacka dig för din insats. En insats som få andra uppmärksammat, en insats som så ofta glöms bort. Du som vågade drömma, men sett drömmar tyna iväg. Du som gett dig in i det här som så många utomstående knappt kan förstå att någon vill ge sig in i. Du som gett tid åt politiskt engagemang i Sveriges starkaste och viktigaste folkrörelse. Du som gjorde allt för att få en hård, obekväm, ryggskottsframkallande plaststol att sitta på.

Till dig som vet att runt parkettbord och plaststolar kan drömmar gå i uppfyllelse. Ett barns dröm om en ny familj när våldets brutalitet skakar sängkammaren om nätterna. En students dröm om en egen lägenhet, om en plats på jorden att få börja ett eget liv. En arbetssökande mammas dröm om ett jobb för att försörja sin familj. En seniors dröm om att på livets höst finna kärlek, sällskap och omtanke, när en livskamrat kanske gått förlorad.


Till oss som lärt oss att runt parkettbord och plaststolar kan drömmar också krossas.
Och visst gör det ont när drömmar slås i kras.


Adam Garneij

 

 

Om krönikören:

Adam Garneij är sammankallande i styrgruppen för CUF:s unga kommunala sektion. Han har suttit i styrgruppen under Om krönikören: Adam Garneij är sammankallande i styrgruppen för CUF:s unga kommunala sektion. Han har suttit i styrgruppen under två (2) år och gör nu sitt sista år. Unga kommunala sektionen arbetar med att stötta- och få fler CUF:are med politiska förtroendeuppdrag i kommuner och regioner.

Om krönikan: Denna krönika är en del av ett projekt som CUF:s unga kommunala sektion driver där olika kommunalt eller regionalt förtroendevalda får möjlighet att skriva gästkrönikor och har chans att få dem publicerade på hemsidan. Temat på krönikorna kan variera men handlar om allt ifrån aktuella politiska frågor i krönikörens hemkommun/hemregion, varför man ska engagera sig i kommun- eller regionpoltiken eller vilka politiska frågor som krönikören brinner för. Vill du skriva en gästkrönika? Hör av dig till Lovisa Kronsporre i styrgruppen för unga kommunala sektionen på lovisa.kronsporre@centerpartiet.se år och gör sitt sista år nu. Unga kommunala sektionen arbetar med att stötta- och få fler CUF:are med politiska förtroendeuppdrag i kommuner och regioner.

Om krönikan:

Denna krönika är en del av ett projekt som CUF:s unga kommunala sektion driver där olika kommunalt eller regionalt förtroendevalda får möjlighet att skriva gästkrönikor och har chans att få dem publicerade på hemsidan. Temat på krönikorna kan variera men handlar om allt ifrån aktuella politiska frågor i krönikörens hemkommun/hemregion, varför man ska engagera sig i kommun- eller regionpoltiken eller vilka politiska frågor som krönikören brinner för.

 

Vill du skriva en gästkrönika? Hör av dig till Lovisa Kronsporre i styrgruppen för unga kommunala sektionen på lovisa.kronsporre@centerpartiet.se